Blogginlägg D kampanjjournalistik

Objektivitet. Det första ordet som nämns i samband med journalistiska texter. Det var i alla fall ett av de första uppmananden jag fick när jag skulle börja skriva. Artiklar, uppsatser, avhandlingar, allt skulle vara objektivt. I vårt jobb som journalister ska vi STRÄVA efter objektivitet, annars är vi inte professionella journalister. Men mycket av det som skrivs är långt ifrån objektivt! Väldigt mycket är subjektivt! Det bevisar ju inte minst kampanjjournalistiken. Det är ju egentligen så långt ifrån objektivitet vi kan komma. Får man egentligen gå hur långt som helst i striden ”för den goda sakens skull”?

Svar nja, så länge det finns en moralisk grund att stå på tycker jag att det är okej. Men var går egentligen gränsen för kampanjjournalistik? Är det kampanjjournalistik när en kvällstidning på framsidan skriver ”Avgå Lagerbäck” efter att det gått dåligt i VM-kvalet i fotboll? Nu kanske inte det här går att jämföra med den sorts kampanjjournalistik där tidningarna uppmanar andra länders regeringar att släppa svenska fångar. Men som jag tolkar det är kampanjjournalistik en slags subjektiv uppmaning där tidningen tar ställning i en fråga och uppmanar läsarna att göra detsamma. Rubriken ”Avgå lagerbäck” kanske inte är en kampanj i sig, men det är i alla fall inte ett objektivt påstående. Och om jag inte minns helt fel har i alla fall Aftonbladet i sin sportbilaga vi ett eller flera tidpunkter uppmanat läsare att bojkotta den före detta förbundskaptenen för Svenska Fotbollslandslaget. Är inte det då en form av kampanjjournalistik? Då leder detta genast till en annan fråga. Är det rätt av tidningar att ta ställning och försöka påverka läsarna att göra detsamma?

Det är, tycker jag, en väldigt svår fråga som egentligen inte har några självklara svar. Journalisternas uppgift är ju att objektivt granska nyhetsvärden och sedan är det upp till läsarna att skapa sig en egen uppfattning. Men inte en regel utan undantag. Visst är det bra att journalister är objektiva men när något är riktigt fel måste ju även de få sätta ner foten. Och kan de i så fall vara ett hjälpmedel i ”rätt” riktning tycker jag att det är självklart att de ska få agera. Om sedan någon annan i samma situation lämnas utanför kanske det ändå kan vara till fördel för den personen. Tidningen gör ju ändå ett slags statement och det måste ju gälla hela sakfrågan och inte bara det enskilda fallet. Eller?!

En nyhet som jag kommer att tänka på i samband med detta är det par som inte får bo tillsammans på äldreboendet för att mannen inte anses tillräckligt ”sjuk” för att bo där. Den här nyheten har slagits upp stort i flera tidningar med syftet att få kommunen att ändra sig. När kommunen fortsatt att neka mannen plats har tidningarna påpekat felet i detta och krönikörer har fått säga sitt. Detta måste väl vara en form av kampanjjournalistik, journalistens ställning är i alla fall inte objektiv. Men i så fall skulle det vara kampanjjournalistik varje gång man ser en antydan till att artikeln lutar mer åt det ena hållet än det andra. Så var går egentligen gränsen? Jag tycker såhär. Tidningarnas jobb är inte bara att rakt upp och ner beskriva en händelse utan de ska också ta fram orättvisor som finns i samhället och då blir innehållet ibland subjektivt. Någon måste ta strid för den enskilda individen, och om det ibland blir journalisternas uppgift, så fine. Så länge inte allt blir propagandajournalistik tycker jag inte att det är någon egentlig fara.