Blogginlägg E The elements of journalism

Är tiden för gammelmedia förbi? Har de sociala medierna tagit över rollen som berättare? Det är en väldigt svår nöt att knäcka, inte minst på grund av att de representerar två helt olika saker och berör olika generationer.

När jag och min klasskompis skulle skriva Cuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap i höstas valde vi att skriva om bloggar. Ett av de nya sociala medier där ”författaren” kan skriva vad han/hon vill om vem han/hon vill. Bloggarna vi valde att basera vår studie på var Alex Schulmans blogg ”Att vara Charlie Schulmans pappa” och Pernilla Wahlgrens blogg ”Pernillas blogg”. Med studien ville vi främst undersöka hur personliga de var i sina bloggar och vilken typ av information de lämnar ut. På ett sätt är ju bloggarna dagens skvallerpress, det är där vi får reda på saker om kända personers privatliv, skillnaden är att det är de själva som berättar och att kriterierna för vad som får och inte får skrivas är mycket lägre.

I en ”vanlig” artikel finns det ju vissa kriterier för namnpublicering och så vidare, i bloggar gäller inte de kriterierna. Alex Schulman har länge varit en både omtyckt och kritiserad kritiker. Kanske främst för att han inte har dragit sig för att kasta ut förolämpningar till höger och vänster. Men i slutändan är det ju inte personerna som kritiseras som skadas utan blogginnehavarna själva. Med bloggarna kan de lämna ut sig själva på ett helt annat sätt, men också bestämma själva vilken sida av sig själva som de vill visa upp för omvärlden. Vilket innebär att den sidan inte behöver ha någon som helst verklighetsanknytning utan snarare är ett skapande av ett varumärke.

I boken Elements of the journalism frågar sig bland annat författarna: What is journalism for? När bloggar och andra sociala medier tar upp saker som också nämns i tidningar, hotar det då inte den verkligen journalistiken? Den opartiska där varje enskild individ har rätten att skapa sig en egen uppfattning om det som skrivs. Tidningarna skriver för läsarna, men för vilka skriver egentligen bloggare? För omvärlden eller dem själva? På ett sätt tycker jag att det är väldigt bra att det finns forum där människor, som kanske aldrig annars skulle få chansen, kan uttrycka sina åsikter fritt. Men samtidigt måste man komma ihåg att personerna bakom bloggar, Facebook och Twitter är vanliga personer med egna åsikter och inte djupt grävande journalister som står för en objektiv journalistik. Vi har alltid fått höra att vi kritiskt ska granska nyheter, att allt som står kanske inte är sant. Men när det plötsligt kommer till bloggar och Facebook sväljer läsarna det med hull och hår. Vad händer då med den kritisk granskande journalistiken när vi helt plötsligt ska börja granska oss själva?

Jag tror att de sociala medierna behövs i samhället, och att tidningar, TV och radio kan har stor nytta av dessa kanaler när det kommer till uppmärksamma att gammelmedia fortfarande finns. Både SVT och Sveriges Radio har egna grupper på Facebook och använder det som ett kommunikationsmedel där läsarna kan få skicka in sina synpunkter och ideer till programmen, snabbt och enkelt. Under OS i Vancouver uppmanade André Pops och Jonas Karlsson i OS-studion gång på gång tittarna att gå in på Facebook och ställa frågor under programmets gång. För att få veta vad som hände bakom kulisserna kunde de sportintresserade ta del av OS-bloggen där bland annat Jacob Hård, Johan Ejeborg och Christer Ulfbåge uppdaterade läget i den svenska OS-byn. Så visst kan de sociala medierna vara bra, det gäller bara att ha samma kritiska inställning till dem som till övriga nyhetsvärlden.

Blogginlägg D kampanjjournalistik

Objektivitet. Det första ordet som nämns i samband med journalistiska texter. Det var i alla fall ett av de första uppmananden jag fick när jag skulle börja skriva. Artiklar, uppsatser, avhandlingar, allt skulle vara objektivt. I vårt jobb som journalister ska vi STRÄVA efter objektivitet, annars är vi inte professionella journalister. Men mycket av det som skrivs är långt ifrån objektivt! Väldigt mycket är subjektivt! Det bevisar ju inte minst kampanjjournalistiken. Det är ju egentligen så långt ifrån objektivitet vi kan komma. Får man egentligen gå hur långt som helst i striden ”för den goda sakens skull”?

Svar nja, så länge det finns en moralisk grund att stå på tycker jag att det är okej. Men var går egentligen gränsen för kampanjjournalistik? Är det kampanjjournalistik när en kvällstidning på framsidan skriver ”Avgå Lagerbäck” efter att det gått dåligt i VM-kvalet i fotboll? Nu kanske inte det här går att jämföra med den sorts kampanjjournalistik där tidningarna uppmanar andra länders regeringar att släppa svenska fångar. Men som jag tolkar det är kampanjjournalistik en slags subjektiv uppmaning där tidningen tar ställning i en fråga och uppmanar läsarna att göra detsamma. Rubriken ”Avgå lagerbäck” kanske inte är en kampanj i sig, men det är i alla fall inte ett objektivt påstående. Och om jag inte minns helt fel har i alla fall Aftonbladet i sin sportbilaga vi ett eller flera tidpunkter uppmanat läsare att bojkotta den före detta förbundskaptenen för Svenska Fotbollslandslaget. Är inte det då en form av kampanjjournalistik? Då leder detta genast till en annan fråga. Är det rätt av tidningar att ta ställning och försöka påverka läsarna att göra detsamma?

Det är, tycker jag, en väldigt svår fråga som egentligen inte har några självklara svar. Journalisternas uppgift är ju att objektivt granska nyhetsvärden och sedan är det upp till läsarna att skapa sig en egen uppfattning. Men inte en regel utan undantag. Visst är det bra att journalister är objektiva men när något är riktigt fel måste ju även de få sätta ner foten. Och kan de i så fall vara ett hjälpmedel i ”rätt” riktning tycker jag att det är självklart att de ska få agera. Om sedan någon annan i samma situation lämnas utanför kanske det ändå kan vara till fördel för den personen. Tidningen gör ju ändå ett slags statement och det måste ju gälla hela sakfrågan och inte bara det enskilda fallet. Eller?!

En nyhet som jag kommer att tänka på i samband med detta är det par som inte får bo tillsammans på äldreboendet för att mannen inte anses tillräckligt ”sjuk” för att bo där. Den här nyheten har slagits upp stort i flera tidningar med syftet att få kommunen att ändra sig. När kommunen fortsatt att neka mannen plats har tidningarna påpekat felet i detta och krönikörer har fått säga sitt. Detta måste väl vara en form av kampanjjournalistik, journalistens ställning är i alla fall inte objektiv. Men i så fall skulle det vara kampanjjournalistik varje gång man ser en antydan till att artikeln lutar mer åt det ena hållet än det andra. Så var går egentligen gränsen? Jag tycker såhär. Tidningarnas jobb är inte bara att rakt upp och ner beskriva en händelse utan de ska också ta fram orättvisor som finns i samhället och då blir innehållet ibland subjektivt. Någon måste ta strid för den enskilda individen, och om det ibland blir journalisternas uppgift, så fine. Så länge inte allt blir propagandajournalistik tycker jag inte att det är någon egentlig fara.

Blogginlägg C

Lasermannen av Gellert Tamas

Lasermannen är en sann historia om mannen John Ausonius som i början av 90-talet spred skräck i Sverige när han sköt invandrare. Boken skildrar förutom John Ausonius liv också polisens kamp att fånga honom samt det rasistiska klimatet som växte sig starkt i Sverige under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Geller Tamas har som enda journalist lyckats få en intervju med Lasermannen. Förutom hans berättelser bygger också boken på utsagor från polis, bekanta till John Ausonius, hans offer och politiker.

Detta är berättelsen om en psykiskt sjuk man som, om han fått hjälp av samhället, kunde hamnat någon helt annanstans i livet. De sadistiska dragen i Lasermannens personlighet kom att präglas av hans barndom med en sträng mamma, populär lillebror och en frånvarande pappa. I slutet av tonåren kom de här dragen att bli allt starkare. John Ausonius kom att genomföra en mängd misshandlar, bankrån och mordförsök innan han åkte fast i april 1992. Han blev dessutom vid ett flertal tillfällen granskad av psykologer, men detta ledde enbart till korta vistelser på olika psykiska anstalter.

Berättelsen är skickligt uppbyggd. Polisens utsagor blandas med berättelser från Johns liv, rasismens framväxt och hur rasistiska klimatet var i Sverige under de år som Lasermannen härjade. Den här varvningen gör att boken stundtals känns som en faktabok och stundtals som en roman. Det blir dock aldrig långtråkigt. Mycket tack vare att Gellert är en otroligt skicklig berättare som effektivt bygger på Lasermannens historia genom att beskriva de många rasistiska organisationer som fanns i Sverige när Lasermannen var aktiv. Detta gör att betydelsen av de brott som Lasermannen genomförde sätts i ett helt annat perspektiv och att det rasistiska samhälle som fanns då, med Ny demokrati i spetsen, väcker fram otroligt starka känslor. Själv var jag bara tre år när Lasermannen härjade på Stockholms gator och minns inte den panik som rådde då. Givetvis har jag hört talas om Lasermannen och partiet Ny demokrati, men mina kunskaper inom ämnet var väldigt begränsade om än obefintliga.

När man som jag, inte vet så mycket om ett ämne innan, tycker jag att den här typen av bok gör sig väldigt bra. Som jag nämnde får man som läsare varken känslan av fakta och det känns inte som fiktion. Mycket tack vare att Gellert varvar skönlitterära stycken, berättelser om John Ausonius liv och polisens utsagor, med fakta, det rasistiska samhället. Det gör att man som läsare dels lär känna Ausonius som person och dels får en uppfattning om hur det politiska klimatet var vid den tidpunkten. Det är också det som gör att boken känns trovärdig, författaren låter alla sidor komma till tals. Men samtidigt är ingenting objektivt, författaren har ändå valt vilka som ska medverka i boken. Det är det som jag ser kan vara nackdelen med en sådan här typ av bok. Inte det att Gellert påstår saker som inte har hänt, för alla källor redovisas tydligt i slutet av boken. Utan snarare att bakom varje person, fakta som dyker upp i boken står ett medvetet val. Det är Gellert som valt vilka som ska uttala sig, vad som ska få mest plats i boken och hur det ska skildras. I en fiktiv roman spelar det ingen roll eftersom att allt innehåll är uppdiktat men i en verklighetsbaserad berättelse blir det genast knivigare. Inte för att jag inte gillar Gellerts skildring, jag tycker den är briljant. Men samtidigt är det något man kan ha i bakhuvudet när man läser en verklighetsskildring. Men jag tycker ändå att fördelarna är betydligt fler än nackdelarna. För det första är det betydligt mer underhållande och ”lättare” att läsa en sådan här bok än ren fakta. För det andra tycker jag att man som läsare får en djupare förståelse för ämnet eftersom det är så pass många olika vinklar som redovisas.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tycker det är en väldigt bra bok och att Gellert hittat en stil som gör att boken känns både intressant och lättläst. Emellanåt kunde även jag känna mig uttråkad men jag tycker ändå att han lyckats med uppgiften, att blanda fakta och fiktion.

Blogginlägg B Pressetik

Det här med vad som kan och inte kan publiceras har alltid varit ett tufft dilemma. Vad tidningen än väljer att publicera så påverkar det ju alltid någon på ett sätt som den personen kanske inte önskar. Är personen en kall seriemördare tänker säkert många ”skitsamma”, men hur blir det om personen visar sig vara oskyldig? Gjorde tidningen då rätt i att hänga ut personen? Vad gäller Stig Hadenius resonemang om att namnpublicering kan förhindra brott är jag väldigt tveksam. Om personen är skyldig, visst då köper jag det. Då handlar det ju om att skydda samhället från en dömd brottsling. Sedan beror det på, vilket jag nämnt tidigare, hur allvarligt brottet är. Men generellt sätt ska man, tycker jag, vara försiktig med namnpublicering. Om det däremot finns en stor risk för att personen i fråga kommer att återupprepa sina brott, tycker jag att det kan vara helt rätt att gå ut och ”varna” allmänheten, men bara om det är ”allvarliga brott” och personen tidigare är dömd.

Fallet med den 17-åriga killen är ett typiskt dilemma. Jag tycker, precis som sydsvenskan, att det är bättre att vänta ett tag med att publicera detaljerade uppgifter. Däremot får tidningarna inte samma mediala genomslag när de väl väljer att publicera uppgifterna. Å andra sidan undviker de ju också en stor uppståndelse om uppgifterna visar sig vara falska eller inte har någon som helst koppling till mordet. Om vi nu utgår från att personen som utpekas som misstänkt trots allt är skyldig, är det rätt att publicera uppgifterna då? Skulle det blivit en likadan tvist om pojken varit jude eller en djupt troende kristen? Ska tidningarna ta hänsyn till mannen för att han tillhör en viss religion? I till exempel Knutby - mordet var det ju ingen som mörkade att det rörde sig om extrema kristna åsikter, snarare tvärtom. Så, varför mörka i det här fallet? Jag tycker att det är relevant att berätta att mannen var troende muslim eftersom det kan röra sig om ett hatbrott. Däremot måste man förtydliga att det är personens egna åsikter och inte religionen i sig som är orsaken till brottet. Jag tycker däremot inte att det är nödvändigt att publicera namnet eller att personen har en blogg. I så fall i ett senare skede när personen blivit dömd. Sedan blir det ju en helt annan sak när andra tidningar väljer att publicera uppgifterna. Ska man då fortsätta att hålla på dem eller välja att publicera som alla andra? Jag tycker, precis som jag nämnt innan, att det är bäst att befinna sig ”mittemellan”. Det vill säga inte så lite information som Sydsvenskan men heller inte så mycket som Aftonbladet. Man kan berätta om hans extrema åsikter och att det rör sig om ett hatbrott. Det är tillräckligt mycket information för att ge en förklaring till mordet och tillräckligt lite för att inte kunna identifiera personen.

En annan sak som är känsligt är det här med bildpublicering. Något som jag kommer att tänka på i samband med detta är mordet på Anna Lindh 2003. Då publicerade tidningarna en bild på den person som polisen trodde var det misstänkte gärningsmannen. Bilden föreställde en man i keps som lämnade varuhuset NK. Mannen pekades ut som Anna Lindhs mördare. Efter ett tag visade det sig att mannen inte hade något med mordet att göra, men då hade hans bild redan mejslats ut över hela landet. Det här fallet tycker jag visar att man måste vara säker när man publicerar bilder i samband med brott. Även om personen i fråga nu skulle vara skyldig så är det bättre att vänta tills man vet säkert. Att dessutom pekas ut som mördare på Sveriges utrikesminister måste kännas väldigt tufft. Och som jag sa innan, det är inte helt lätt att skaka av sig misstankarna trots att man är oskyldig. Det gäller att ta hänsyn till konsekvenserna och tänka till ett par gånger innan man publicerar, det tror jag att tidningarna vinner på i längden.

Detta är en oerhört svår fråga att ta ställning till. Vad som känns rätt den ena dagen kan helt plötsligt kännas helt fel den andra. Jag tror helt enkelt att det inte finns något rätt eller fel. Det gäller bara att vara lite medmänsklig och tänka ut hur du själv hade känt dig i den situationen.

Blogginlägg 1

Den här veckans nyheter har framförallt kretsat kring OS, men också kring det väntade snöovädret och melodifestivalen. De två händelser som jag valt att fokusera på är dels en OS-förknippad nyhet och dels en lokal nyhet. På mindre tidningsredaktioner är ju ofta nyhetsflödet ett helt annat än på rikstäckande redaktioner och därför kan nyhetsvärdet skilja sig ganska mycket åt. Det är intressant att se hur en ganska ”ointressant” nyhet kan få stor plats i lokaltidningen och en nyhet som anses attrahera många får ungefär motsvarande utrymme i en kvällstidning.

Helena Jonssons tårar efter nya OS-fiaskot
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/os2010/article6636657.ab

Helena Jonssons misslyckande i OS är idag en stor nyhet på Aftonbladets sportsidor. Den kommer dock lite i skymundan av Anjas bronsprestation men många artiklar kretsar ändå kring Helena Jonssons misslyckande hittills i OS i Vancouver. Varför blir det här då en stor nyhet? Enligt Häger är vi människor intresserade av att läsa om så kallade elitpersoner, personer som är kända av allmänheten och som vi kan identifiera sig med. Som ledare av världscupen, vinnare av bragdguldet och VM-guldmedaljör har Helena Jonsson vunnit svenska folkets hjärtan. Inför OS i Vancouver har svenska folket haft stora förväntningar på att hon ska lyckas. När hon nu genomfört sitt tredje lopp utan medalj och misslyckats totalt i skyttet är det klart att tidningarna uppmärksammar detta. Inte minst uppmärksammas det för att OS-guld är något av det största som en idrottsman/idrottskvinna kan vinna, OS engagerar det svenska folket och det vet media.

En annan sak som Häger pratar om är nyhetens tidrymd, det vill säga att om en nyhet ligger nära i tiden attraherar den oss läsare mer än en nyhet som hände förra veckan. mycket har ju redan innan OS kretsat kring Helena Jonsson och även under veckan har vi fått ta del av en hel del nyheter. Alla nyheter attraherar säker läsarna, men eftersom det här är den senaste rapporten kring henne ökar naturligtvis värdet på nyheten. Det faktum att OS bara inträffar vart fjärde år är också en bidragande orsak till det ökande värdet på nyheten. Eftersom att världscupstävlingar och VM inträffar oftare är ett misslyckande i OS mycket större. Det är vad Björn Häger kallar en icke-normal nyhet, innebörden i nyheten är igenkommande men sammanhanget är annorlunda.

En annan faktor som påverkar nyhetsvärdet är givetvis att hon är svensk. Enligt Björn Häger bryr vi oss mer av de som vi kan identifiera oss med än de som ligger, kulturellt sett, långt ifrån oss. Naturligtvis är Helena Jonsson inte vilken person som helst, hon är ju trots allt en stor idrottsstjärna, men hon är ändå någon som svenska folket bryr sig om. Hade det varit en japansk skidskytt som misslyckats hade det mediala drevet inte alls haft samma proportioner.

Det är också en annan sak som gör att artikeln tilltalar många människor. Som Häger nämner så lockar tidningarna läsare genom att använda sig av starka rubriker. Att Helena Jonsson gör ett fiasko i OS är intressant men det blir ännu mer intressant när man skriver ”Helena Jonssons tårar efter nya OS-fiaskot”. Detta gör att läsaren engagerar sig känslomässigt och känner empati för Helena. Det är också en bra beskrivning av hur hon själv känner sig i situationen.

Alltså kan vi konstatera att nyheten är intressant, dels för att Helena Jonsson är en känd person som många har åsikter om och dels för att hon är svenska och människor kan identifiera sig med henne. OS är ett stort event och det påverkar givetvis också nyhetsvärdet. Hon är en elitperson som är populär hos svenska folket och engagerar många människor.

Hästägare vräks från Lövhults ridhus
Smålandstidningen torsdagen den 18 februari
Tillskillnad från föregående nyhet är detta en nyhet som inte engagerar särskilt många, förutom lokalbefolkningen. Nyheten om hästägaren som vräks från ridhuset var den största nyheten på förstasidan och tillägnades en halvsida inne i tidningen.

Nyheten handlar om Ida Bofeldt som vräks från ridhuset efter att ha skapat otrivsel på platsen. I protest mot detta beslut har nu kommunpolitikern Ingrid Samuelssonvalt att lämna anläggningen. Förmodligen är det så att denna nyhet inte skulle varit särskilt stor om inte just Ingrid Samuelsson valt att protestera, och det faktum att hon är kommunpolitiker i kommunen spelar naturligtvis stor roll. Även om inte så många hört talas om henne innehar hon ändå en maktposition i samhället. Björn Häger pratar om att vi människor är intresserade av att läsa om personer som innehar makt. Trots att Ingrid Samuelsson kanske inte tillhör gruppen elitpersoner, är hon ändå en människa med mer makt än ”vanliga” människor. Hade en civilperson opponerat sig hade nyheten förmodligen bara blivit en notis i tidningen, eller kanske inte tagits med överhuvudtaget.

Björn Häger pratar i sin bok om tid, geografiskt avstånd och kultur. Den här nyheten ligger både nära i tiden samtidigt som det kulturella och geografiska avståndet är väldigt litet. Detta gör att många kan identifiera sig med nyheten eftersom den ligger så nära oss själva. Ida Bofeldt är en vanlig människa som har lyckats irritera någon så pass att hon blir vräkt från ridhuset, en situation som många säkert varit med om själva. Det finns troligtvis många andra som kommit på kant med någon förening som man varit medlem i, vilket ökar igenkänningsfaktorn och nyhetsvärdet betydligt. Förmodligen kan den här nyheten inspirera många andra människor till att säga ifrån i situationer som känns orättvisa och obekväma.

Att detta blir en nyhet kan givetvis också bero på att utbudet av nyheter är ganska litet på lokala redaktioner. Det innebär att redaktionen ibland, i brist på annat, får skriva om saker som kanske inte intresserar så många. Men nyheten har givetvis ändå ett värde. Men att den publiceras beror ju mycket på att den är just lokal och att den är personlig. Björn Häger nämner att ett av kraven för en nyhet är just att ska vara personlig, det vill säga att den är ett resultat av en enskild individs handlande. I detta fall, Ida Bofeldt som irriterat ridhuset så pass att hon vräks och kommunpolitiker Ingrid Samuelsson för att hennes protester har skapat en debatt.

Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att nyheten visst har ett värde, men att det skiljer sig från artikeln ovan. Nyheten ligger nära i avstånd, kultur och tid och många kan därför identifiera sig med nyheten. Nyheten kretsar kring en konflikt som många kan känna igen, oavsett om den inträffar i ett ridhus eller ortens samhällsförening. Om artikeln om Helena Jonsson engagerar en stor målgrupp så är det här tvärtom. Här är det inte ämnet som intresserar läsarna utan istället konflikten som står i centrum. I den förstnämnda artikeln finns det givetvis också en konflikt, men den konflikten finns inom Helena själv. Det är inte den som attraherar utan det är hennes prestation som ökar nyhetsvärdet. Till sist kan väl nämnas att det är ganska naturligt att nyhetsvalet skiljer sig åt i rikstäckande och lokala tidningar. Den lokala tidningen är ju trots allt till för att berätta om det som händer i vår närhet.