Blogginlägg B Pressetik

Det här med vad som kan och inte kan publiceras har alltid varit ett tufft dilemma. Vad tidningen än väljer att publicera så påverkar det ju alltid någon på ett sätt som den personen kanske inte önskar. Är personen en kall seriemördare tänker säkert många ”skitsamma”, men hur blir det om personen visar sig vara oskyldig? Gjorde tidningen då rätt i att hänga ut personen? Vad gäller Stig Hadenius resonemang om att namnpublicering kan förhindra brott är jag väldigt tveksam. Om personen är skyldig, visst då köper jag det. Då handlar det ju om att skydda samhället från en dömd brottsling. Sedan beror det på, vilket jag nämnt tidigare, hur allvarligt brottet är. Men generellt sätt ska man, tycker jag, vara försiktig med namnpublicering. Om det däremot finns en stor risk för att personen i fråga kommer att återupprepa sina brott, tycker jag att det kan vara helt rätt att gå ut och ”varna” allmänheten, men bara om det är ”allvarliga brott” och personen tidigare är dömd.

Fallet med den 17-åriga killen är ett typiskt dilemma. Jag tycker, precis som sydsvenskan, att det är bättre att vänta ett tag med att publicera detaljerade uppgifter. Däremot får tidningarna inte samma mediala genomslag när de väl väljer att publicera uppgifterna. Å andra sidan undviker de ju också en stor uppståndelse om uppgifterna visar sig vara falska eller inte har någon som helst koppling till mordet. Om vi nu utgår från att personen som utpekas som misstänkt trots allt är skyldig, är det rätt att publicera uppgifterna då? Skulle det blivit en likadan tvist om pojken varit jude eller en djupt troende kristen? Ska tidningarna ta hänsyn till mannen för att han tillhör en viss religion? I till exempel Knutby - mordet var det ju ingen som mörkade att det rörde sig om extrema kristna åsikter, snarare tvärtom. Så, varför mörka i det här fallet? Jag tycker att det är relevant att berätta att mannen var troende muslim eftersom det kan röra sig om ett hatbrott. Däremot måste man förtydliga att det är personens egna åsikter och inte religionen i sig som är orsaken till brottet. Jag tycker däremot inte att det är nödvändigt att publicera namnet eller att personen har en blogg. I så fall i ett senare skede när personen blivit dömd. Sedan blir det ju en helt annan sak när andra tidningar väljer att publicera uppgifterna. Ska man då fortsätta att hålla på dem eller välja att publicera som alla andra? Jag tycker, precis som jag nämnt innan, att det är bäst att befinna sig ”mittemellan”. Det vill säga inte så lite information som Sydsvenskan men heller inte så mycket som Aftonbladet. Man kan berätta om hans extrema åsikter och att det rör sig om ett hatbrott. Det är tillräckligt mycket information för att ge en förklaring till mordet och tillräckligt lite för att inte kunna identifiera personen.

En annan sak som är känsligt är det här med bildpublicering. Något som jag kommer att tänka på i samband med detta är mordet på Anna Lindh 2003. Då publicerade tidningarna en bild på den person som polisen trodde var det misstänkte gärningsmannen. Bilden föreställde en man i keps som lämnade varuhuset NK. Mannen pekades ut som Anna Lindhs mördare. Efter ett tag visade det sig att mannen inte hade något med mordet att göra, men då hade hans bild redan mejslats ut över hela landet. Det här fallet tycker jag visar att man måste vara säker när man publicerar bilder i samband med brott. Även om personen i fråga nu skulle vara skyldig så är det bättre att vänta tills man vet säkert. Att dessutom pekas ut som mördare på Sveriges utrikesminister måste kännas väldigt tufft. Och som jag sa innan, det är inte helt lätt att skaka av sig misstankarna trots att man är oskyldig. Det gäller att ta hänsyn till konsekvenserna och tänka till ett par gånger innan man publicerar, det tror jag att tidningarna vinner på i längden.

Detta är en oerhört svår fråga att ta ställning till. Vad som känns rätt den ena dagen kan helt plötsligt kännas helt fel den andra. Jag tror helt enkelt att det inte finns något rätt eller fel. Det gäller bara att vara lite medmänsklig och tänka ut hur du själv hade känt dig i den situationen.